Hon är tillbaka!
Kategori: Allmänt
Okej, så jag är återigen här igen. Skrev senaste inlägget vid Augusti (tror jag). Många anledningar till varför jag inte la upp något för att jag inte ville, orkade inte och brydde mig inte helt enkelt. Men eftersom en av mina vänner vill sjukt gärna ha ett nytt inlägg här så gör jag det.
Hen ville att jag skulle prata om en historia eller en upplevelse jag hade under 7-8 månader. Men det tänker jag inte göra, haha! Men det är för att det är ett känsligt ämne för mig och vill faktiskt undvika att prata om det, om jag inte måste eller måste förklara något för att jag var helt borta när det där hände. Jag vill bara lägga till att min mamma var väldigt sjuk då också så det är också därför det är jobbigt att prata om det. För att kortfatta dettta, det var en traumatisk upplevelse för mig.
MEN! Jag ska prata om en annan upplevelse, vilket var inte lika traumatiskt, mest sorligt.
Så, detta är första jag upplevde någon väldigt nära till mig dog. Inte en familjemedlem, inte ett husdjur(men det har hänt 3 gånger än så länge), utan ett ex till min mamma. Till er som inte vet, mina föräldrar är skilda och har varit det nu i 7 år.
När jag väl hörde att han dog så visste jag inte hur jag inte skulle reagera så jag reagerade inte alls. Jag var i chock. Jag förstod inte riktigt som hände. Min mamma kom hem och berättade att han hade dött och jag var tyst. Jag sa inte ett ord. Min lille bror tyckte det var konstigt, men jag brydde mig inte. Ett tag senare gick vi ut och slog på träd, jag visste inte varför men jag gjorde det ändå. Jag förstod inte nyttan av detta, jag bara gjorde som jag var tillsagd och slog på trädet med en pinne. Mammas ex gjorde många enkla skämt och vi hade samma typ av humor så jag hoppades att detta var ett enkelt skämt. Men det var det inte. Skulle varit ett hemskt skämt, men det var så jag hanterade hans död och fick mina mörka humor ifrån.
Och sen kom begravningen. Han hade två döttrar och log mot en av dem, jag kanske log förstort men det var min första gång på en begravning, jag visste vad man skulle göra eller hur man ska reagera. Men alla var nedstämda och pratade mycket om honom. Men jag hade inte fortfarande förstått vad som hände. Jag var fortfarande i chocktillstånd och hade inte gråtit en enda gång, vilket är helt okej. Jag fortsatte skämta om hur han skulle ha hoppat hur kistan och sagt "Haha, jokes on you! Jag lever!" men det gjorde han inte, till min besvikelse.
Men det är nu flera år sedan jag fattar vad som har hänt. Alla gånger jag kunde ha kramat honom men jag vågade aldrig. Och det nu man skyller på sig själv att man inte gjorde det, att det är mitt fel att jag inte gjorde det. Varför tog jag inte impulsen och kramade honom? Varför umgick jag inte tillräckligt mycket med honom? Jag skulle nästan säga att jag hatar mig själv för det, men det är inte mitt fel. Det är ingens fel. Det kommer aldrig vara någons fel.
Jag vet att detta kommer låta jätte hemskt, men jag saknar inte honom. Jag skulle aldrig träffat honom igen ändå. Men jag har minnen av honom och det är jag tacksam för. Och om jag skulle vilja och känt honom väldigt bra så skulle jag bjudit in honom till min student. Kanske.
Ja, tack för mig. Och ja, jag grät lite grann. Men det är okej.
